Vilgot gör inget annat än att bråka, och som ensamstående mamma är det riktigt jobbigt att mäkta med.
Han river sönder saker, ritar på tapeterna, kastar saker på mig, slåss, bits, rivs, gallskriker och blir fullkomligt galen om han inte får som han vill. Och det är inte alltid det lättaste att hålla fast vid sitt ord när ens son står och gallskriker så det låter som om han blir agad här hemma.

Jag undrar om han beter sig såhär på dagis och hos sin pappa också?
Eller är det bara hos mig han trotsar nåt otroligt, för att han vet att jag är ensam och har svårare att stå emot än hans pappa?

Det gamla talesättet "Ensam är stark", kan ju hoppa upp och sätta sig.
Man blir helt försvarslös och svag när ens underbara son, gör att för att få sin vilja igenom, och man vill ju absolut inte göra honom ännu mera ledsen. Men ibland måste man tyvärr det, för att han någon gång ska lära sig vad som är rätt och fel.
För just nu så förstår han inte alls vad "nej" och "ajaj" betyder. För honom verkar det vara uppmuntringar.

Älskade vännen min.