 |
| om mig
|
|
|
 |
|
 |
| senaste blogginlägget |
döden
lite som uppföljare på livet..
(den här bloggen börjar utvecklas till ett forum för mig Egna tankar om filosofiska frågor som inte går att riktigt besvara)
jag är rädd för att dö. mitt egenkära inre vill inte förstå att jag, ulf appelgren kan dö. döden skrämmer mig nåt förjävligt faktiskt. inte vad som händer när man är död, utan bara rädslan över att inte leva. jag gick hem från min körlektion idag, svettig som en jävla gris av all nervositet med körledare packar på mig när hon skriker under de episoder jag gör nåt tokigt... solen lyste rätt bra när jag gick därifrån genom parken. mellankolisk winnerbäck-musik i öronen, borstat grus doftade hela vägen genom parken, solen lyste mig i ansiktet, men det blåste som fan. så perfekta tillfällen att tänka det finns asså..
för att jag inte ska vara rädd för att dö måste jag allvarligt börja leva och tro efter ett av dessa två alternativ:
1 - tro på ett paradis som infinner sig efter döden
---> det kan alltid vara något att luta sig tillbaka på. en tröst som alltid kan funka när det känns jobbigt i livet. att kunna tänka "det spelar egentligen ingen roll att jag är ledsen och att livet är värdelöst för jag är övertygad om att jag kommer till paradiset en vacker dag, det blir inte svart när jag dör" med en övertygande tro om detta paradis efter döden, skulle jag kunna leva och acceptera döden när den väl knackar på dörren.
2 - leva livet fullt ut
---> lever jag mitt liv utan att spara någon energi och vågar jag tro på och förverkliga det jag vill uppnå i livet, så kommer jag inte vara rädd för döden. om jag dör när livet känns fulländat. jag har levt det liv jag helst av allt ville, sett de saker jag alltid velat se, charmat de flickor jag alltid velat ha m.m. kort och gott. --> gjort så att de drömmar jag har blivit verklighet under mitt liv, min vistelse på jorden. då kommer jag att välkomna döden och vara nöjd med mitt liv som jag haft.
på dödsbädden:
det är ett risktagande att tro på alternativ 1: paradiset efter döden.. om detta nu inte infinner sig så har man "chillat" genom livet i onödan. ett bortkastat liv helt enkelt.. men samtidigt: om jag ligger på dödsbädden o har levt efter alternativ 2 men inte lyckats leva som jag velat och kanske ångrar saker jag gjort eller aldrig gjorde, då kanske det skulle vara lugnande att ha en övertygande tro på ett paradis efter döden. det skulle, om ni förstår mig rätt, förhindra mig från att få panik över ett ofullständigt liv när jag ligger på dödsbädden.
trots en tro på nåt ockult, nåt övernaturligt och övernaturliga världar så är jag för tillfället den som lever efter alternativ 2. jag ska inte argumentera för det, men jag är övertygad om att jag bör ha ett sånt sätt att se på livet.
svårt att veta vad som är bäst ibland.. vilken person man är..
tänk efter nu. vilken person är du?
kärlek till er / ulf
|
|
4 Mars 2008
| Länk
| jag funderar bara
| 0 kommentar
|
 |
|
|
