|
om mig
|
Miss XXXX
47 år och kvinna
Malmö, Skåne län
|
|
|
|
|
senaste blogginlägget |
Tankar i natten..
Han skickade ett sms mitt i natten.
"Ses på Etage? Ta en öl?"
Lockande. Särskilt som jag köpt ett par snygga svarta stövlar idag som jag inte skulle ha något emot att visa omvärlden. Saken är bara att det var han, den perfekte. Jag vet hur natten skulle ha slutat, och jag vet hur jag då skulle vrida mig i ångest när dagen gryr. Det sista jag vill är att ge honom förhoppningar på ett eventuellt förhållande. Jag sa till honom i somras att jag inte kan ge honom det han vill ha, att det han känner för mig inte är vad jag känner för honom. Ändå stannar han kvar, klamrar sig envist fast. Säger att han vet och känner att det finns något visst mellan oss, att vi är perfekta för varann.
Han vill allt det jag vill med mitt liv.
Jag svarade att jag sitter hemma i myskläder med håret på ända och så ska förbli. Han svarar att det är alldeles okej och att det kommer fler tillfällen.
Jag bara väntar på den dag då han träffar en annan och jag då kommer att sitta här och inse att han var den perfekte, att jag gått miste om guld och gröna skogar. Bara för att jag söker den där känslan, som jag hittills bara läst om i kärleksromaner, en kärleksstorm som ställer allt på ända. Då det känns som om livet tagit slut, samtidigt som det faktiskt tar sin början. Det känns som det är endast då jag kan släppa någon innanpå livet. Rasera alla murar och ge mig hän helt och fullt.
Men finns det en sån kärlek?
Pojkar har kommit och gått i mitt liv. Jag har älskat dem alla. Men bara en har jag älskat helt och fullt, honom gav jag allt och då menar jag verkligen allt. Han var omöjlig, spännande och alldeles underbar. Förhållandet var stormigt. Och just då var det precis så jag ville ha det. Det var utmanande och spännande och gav så otroligt mycket. Vi älskade varandra intill vansinnets gräns. Det varade i två år sen var jag tvungen att gå. Jag klarade inte mer. Så mycket älskade jag honom. Det kan tyckas konstigt men så var det. Det tog lång tid, mycket lång tid, innan jag kom över honom och kunde gå vidare. På något sätt tror jag att förhållandet med honom påverkar mig än idag. Jag söker någon som kan ge mig samma känsla som han kunde. Jag söker samma spänning som han gav. Samtidigt som jag är livrädd att förlora mig helt i någon igen för det gör ont, väldigt ont, att älska någon så som jag älskade honom.
Det är lättare att dras till det omöjliga, det som är dömt att misslyckas.
|
8 Oktober 2006
| Länk
| allmänt
| 0 kommentar
|
|
|
|