men jag försöker, jag försöker verkligen, men de känns inte som att du gör de, inte tillräckligt iallafall, jag känner att dehär kanske bara kommer att rinna ut i sanden, och det är verkligen de sista jag vill. vi träffas varje dag och är med varandra hela tiden men de känns ändå inte som att jag får allting sagt, som jag vill säga, de känns inte som att vi kommer hålla så länge som jag vill att de ska hålla.

jag känner mig osäker och ibland funderar jag på att avsluta allting, men vad skulle det bli av mig då? jag är rädd för att vara ensam, jag är tillochmed rädd för att sova ensam. jag vill vara nära dig hela tiden men det är någonting som saknas och jag kan inte lista ut vad de är, jag tror att vi är olika, eller vi är olika, vi tänker inte på samma sätt och vill inte samma saker men ändå är jag så hopplöst kär i dig och vill inte direkt erkänna allt detta för mig själv, jag vill inte vara utan dig, men å andra sidan så kanske de är det som egentligen är meningen.

jag är rädd för att om jag inte frågar om vi ska ses eller hör av mig så kommer inget av de där att hända och vi kommer glida ifrån varandra, jag är rädd för att jag är med dig bara för att jag känner mig så jävla ensam och jag inte vill släppa taget för då kommer jag själv att falla isär.

vi passar nog inte ihop så bra som jag vill att vi ska göra.
men jag är fortfarande helt barnsligt kär i dig och kan inte låta allt tappas bort.

men nu vet jag inte hur jag känner längre och har bestämt mig för att de är lika bra att sluta känna, för att de är enklare att inte känna någonting alls.

det är jobbigt att vara kär, de är ett rent helvete och jag vill inte vara med längre så på den här raden slutar jag.