What if I told you theres no tomorrow?
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Topplistor Om mig Logga in
om mig
Ludde
Borg

27 år och kvinna
Kristianstad,
Skåne län
dagens visdom
Det är aldrig försent att bättra sig, därför väntar jag ett tag.
klockan
dagens onödiga vetande
pacemakern uppfanns pa 1950-talet av svensken rune elmqvist på företaget pacesetter.
nya foton

Sängen/Soffan med bord och stol :D
antal besökare

Hejsan och välkommen till min Nogg :D
Jag kommer skriva så fort jag har tid och ork :D Och jag hoppas att jag kommer få några läsare som orkar läsa om min flummiga vardag :D

Trevlig läsning!

Puss på Näsan <3
senaste blogginlägget
Daniel..

Berättelsen om Daniel

1990.03.10 - 2008.04.22

Jag tänkte berätta lite om tiden då Daniel Löv fanns i mitt liv.
Jag tänker berätta detta för min egen skull för att skriva av mina känslor och min saknad efter honom.
Men för de måste jag berätta de genom mitt perspektiv, inte som en saga.

Den 14:e augusti 2006
Det är min 16 års dag och skolan ska börja.
Usch så nervös jag var!
Jag hade hört en massa om hur uppropet skulle gå till och när jag äntligen satt inne i Aulan på Österängs gymnasiet kände jag hur nervositeten steg.
Hur skulle min klass se ut?
Tänk om jag uppfattas som en tönt och så vidare.
När dem ropat upp den klass som jag skulle med fick vi följa efter en lärare till ett klassrum.
Jag såg mig om på min klass men minns inget vidare av de.

Dagen efter då vi börjat på riktigt så hade klassen redan börjat dela upp sig i "grupper".
Vilka som ska umgås med vilka.
Dem gick till lektionerna i dem grupperna med mera.
När jag skulle till en lektion lade jag märke till två killar från min klass som satt i sofforna i en korridor och jag tänkte "Va fan, jag är ju inte med någon annan så".
Jag frågade dem om det var okej om jag satte mig ner hos dem och båda nickade.
Killen som satt brevid mig ryckte lätt på axlarna när jag frågade vad han hette.
Jesper hette han sa han.
Filuren som satt framför mig såg lite sur ut och lyssnade på musik, på väääldigt hög volym.
Jag viftade lätt med armarna för att få kontakt med honom och han höjde ögonbrynen och kollade på mig.
Jag frågade vad det var han hette.
Daniel sa han.

Jag visste inte då att de var dessa två jag skulle tillbringa alla skoldagar med.
Vara med dem på rasterna och skratta med dem.
Jag visste inte heller då att jag skulle behöva gå på begravning för en av dem innan vi ens börjat sista året.

Vi tre började arbeta ihop, i bageriet, på blekedamm och på grupparbeten i skolan.
Daniel tog inte skola på så stort allvar men han brydde sig så mycket i alla fall så han skolkade inte eller hoppade av.
Jesper var mer en tystlåten kille men han var alltid med och skrattade åt när jag småbråkade med Daniel.
Vi var nog en ganska bra grupp i alla fall.
Jag var den dominanta i allt. Jag gav order vad som skulle göras och vem som skulle göra vad i allt.
Jesper gjorde de som han blev tillsagd och klagade inte.
Daniel ryckte på axlarna och struntade fullkomligt i vad jag sa.
Han tyckte inte heller om att fråga läraren om vad vi skulle göra, vilket gjorde att vi ofta fick göra om våra saker.
Daniel satt brevid mig på svenskan.
Ingen gillade läraren vi hade, så det blev att Daniel satt och halvsov och fick reda på vad vi hade för läxor och vad vi hade gått igenom, genom mig.
När vi skulle göra arbeten på dator och så satt han oftast på andra sidor och jag började tjata på honom och han flinade bara åt mig, vilket gjorde mig ännu mer tjatig.
Och det var han väl medveten om och Jesper satt brevid och flinade åt oss.
Under denna tiden hade jag en liten förälskelse i honom, men vem hade inte de?
Han var så söt med sitt gulliga leende och han klädde sig snyggt och var jätte schysst!
Den förälskelsen gick dock över efter någon månad och jag såg honom snart som en väldigt bra vän eller en bror av något slag.
Vi snackade om lite allt möjligt och då vi tog bussen ungefär samtidigt inne i stan hem så gick vi ofta runt i Kristianstad och snackade om allt och inget.
Ibland orkade vi inte gå utan satt inne på Rese Centrum.
Men vi hade väldigt skoj.
En sak jag minns väldigt väl är en gång i slutet av ettan.

Vi satt inne på Rese och vi hör någon med väldigt höga klackar, detta var på våren/sommaren.
"Klick klack klick klack" Så ser vi en Paris Hilton kopia.
Hon hade blondt hår, ganska så långt. Hon hade en kortkort kjol och ett tunnt linne och ett par stora solglasögon.
Under ena armen hade hon en chockrosa väska med glitter på.
I samma arm höll hon en liiiten Chiuaua som hade ett glittrigt halsband på sig.
I andra handen höll hon ett regnbågsfärgat koppel som var kopplat till ännu en Chiuaua.
Och hon gick och svassade med rumpan fram och tillbaka medan hon hade näsan högt upp i luften.
För er som kände Daniel så kan ni nog veta hur han reagerade.
För er andra så ska jag berätta.
Han kollar på tjejen som kommer gåendes.
Jag ser hur hans ansikte förändras till ett mega stort leende och han anstänger sig verkligen för att inte börja skratta.
När hon ska gå förbi oss tänkte jag " snälla gå fort, Daniel klarar snart inte mer och om han börjar skratta börjar jag!"
Men så stannar hon(!) rakt framför Daniel.
Innan jag hinner reagera ställer sig Daniel upp och börjar gå i väg, medan man hör hur han riktigt anstränger sig för att dölja sitt flinande.
När hon sedan gått på en buss några sekunder senare kommer Daniel gående tillbaka mot mig, fortfarande med ett stort leende på läpparna och han skrattar lätt.
Då kände man sig lycklig.

En annan rolig händelse jag kan dela med mig om är när han berättade att han skulle egentligen haft en storebror till.
Jesper var där också och jag hoppas att han med minns detta.
Vi satt och väntade på att en lektion skulle börja och jag vet inte hur vi kom in på de med helt plötsligt säger Daniel " Att bero på de, jag skulle egentligen haft en storebror till"
Jag, som blev chockad av det han sa satt där med en chockad min och öppen mun.
Och helt plötsligt börjar Daniel skratta hysteriskt.
Och jag blir ännu mer förvånad.
Jesper hänger på Daniel och börjar skratta hysteriskt.
Till sist sitter vi alla tre och skrattar så vi håller på att gråta och storkna.
När vi hade sansat oss igen frågade jag vad som var så roligt.
Daniel satt fortfarande och småskrattade så jag frågade Jesper.
Han sa att han skrattade för att Daniel skrattade.
När Daniel lugnat sig förklarade han att han skrattat åt mitt ansiktsuttryck.
Jag måste ha sett väldigt rolig ut.

I början av tvåan så flyttade Daniel från Bromölla till sina morföräldrar i Österslöv.
Så han tog nu inte längre buss vid samma tid som mig men vi gick ibland lite i Kristianstad efter skolan i alla fall.
I skolan var de fortfarande vi tre som alltid var. Jag, Jesper och Daniel.
De tre musketörerna? Haha!

När klassen skulle samarbeta med floristerna och parallelklassen i ett engelskaprojekt blev de så klart jag, Jesper och Daniel som var i en grupp.
Jag hittade tårtan som vi skulle göra och när vi skrev ner arbetet så tvingade jag både Jesper och Daniel att skriva.
Daniel hittade recept på tårtbotten som vi kunde göra.
När vi äntligen skulle göra tårtan bestämde vi oss för att färga marsipanen eftersom jag tvunget ville ha ljusblå färg på tårtan.
Vi kunde sprutat på färg men vi var rädda att de skulle bli ojämnt.
Så Daniel hällde i en massa färg och knådade på.
Ju mer han knådade, desto mer chockade blev våra ansikten.
Vad vi fick fram var en väldigt gräslig grön/blå färg.
Daniel fick fram ett av sina fina leende och sa " Denna tar vi! ".
Jag kollade på honom precis som om han skämtade men han såg mig in i ögonen med en allvarlig blick.
"Okej..." Var de enda jag fick fram. Så han fick sin vilja igenom.
När vi tog en paus från bakandet gick vi ut och lade oss på vars en bänk i korridoren och jag tyckte att Jesper och Daniel såg så roliga ut så jag började fotografera dem.
Men de var inte uppskattat från Daniels sida, som vanligt.
Jag fick en klockren bild på honom där han räcker fingert åt mig.
Det var många som kommenterade färgen på tårtan hela tiden på redovisningen men Daniel bara log.

Ett annat minne jag har är i mitten av tvåan och jag skulle följa med Daniel inne i kristanstad medan han försökte köpa ciggaretter.
Det hade regnat precis innan så de var lite smågrått i luften men Daniel var positiv.
Vi gick in i en liten kiosk där han sa att han "alltid brukar kunna köpa här".
Jag följde med honom in och när de bad honom visa legg så tog han fram de, och han i kassan skakade på huvudet och tog tillbaka ciggaretterna.
Daniel ryckte på axlarna och småflinade.
Jag skrattade åt hans försök men han hade inte bestämt sig för att sluta han inte.
Han ledde oss vidare till en annan kiosk men kom ut efter någon halv minut inne i den.
Vi testade ännu en och ännu en.
Men ingen sålde till honom.
" Det är bara för att du är med! " Sa han lite buttert med fortfarande med ett litet leende på läpparna.
" Då ska du få slippa mig, min buss går snart" Sa jag och vi sa hejdå.
Dagen efter hade han fortfarande inte fått tag på några cigg.

Jag måste väl erkänna att jag ibland gick Daniel på nerverna.
Men han visste om att det var på skoj.
Även om jag inte var med honom privat hemma hos sig eller på fester så räknade jag oss som vänner.
Vi kunde snacka om nästan allt möjligt och vi skrattade med varandra.
Vi var varenda dag i skolan och bland annat 8 timmar i bageriet.
Under så lång tid kan personer lära känna varandra och komma varandra nära.
Han var min vän. Och jag älskade honom och att ha honom som vän.
Jag saknar honom hela tiden. Varje dag. Våra samtal. Våra skratt.

Dagen då jag fick veta att han bestämt sig för att inte leva vidare var två dagar efter att han gjort de.
Efter att vi varit ute på praktik så var han förändrad.
Han kom inte till skolan och ibland kom han men gick igen.
Till mig sa han att han var "Deppig och skoltrött" men han sa att han skulle komma till skolan mer snart.
Jag litade på honom.
Han kom på nationella proven på engelskan.
Det är de sista minnet jag har av honom.
Jag vet inte om han var i skolan mer efter de, de var han kanske men inte som jag kommer ihåg.
Jag vet att de låter hemskt, men om han var där så snackade han inte med mig eller så var jag sjuk.
Eller så kom hans död som en chock och fick mig att glömma de.

Jag kom till skolan den 24:e April.
Det verkade vara som vilken annan dag som helst.
En torsdag kommer jag ihåg.
När jag kom in till omklädningsrummet för att byta om står Johanna och någon till där, jag kommer inte ihåg vem.
Johanna ser chockad ut och säjer med en viskning " Daniel är död.." men jag bara kollade på henne och skakade på huvudet.
Jag trodde det var ett skämt.
Jag gick ut i korridoren och såg Robin och Emil sitta där.
Emil grät.
" Va fan? " Tänkte jag.
Jag gick och satte mig på en bänk.
Emil skulle inte anstränga sig så för att ljuga? väl?
Jag ville inte ens tänka tanken på Daniel skulle vara död så jag satte på mina hörlurar och satte de på högsta volym.
Ett försök till att spränga bort tankarna.
Claes kommer gående och tar och lägger handen på min axel för att få kontakt med mig.
Jag följde efter honom, fortfarande med lurarna i öronen.
När vi kom in i ett litet rum så fanns det ett fotografi på honom på bordet och en lite bok framför.
Jag tryckte in lurarna längre in i öronen och höll kvar händerna där.
Claes sa till mig att ta av dem.
Jag satte mig ner vid stolen närmast fotot, jag vet inte hur det blev så.
Så satt vi där.
Nästan hela klassen. Minus en.
Jag hörde snyftande viskningar.
Så som " Hände i tisdes..." och " Framför ett tåg..".
När någon lärare eller vad hon var satte på lugn musik och började prata lugnt så tänkte jag " Nää, snart kommer Daniel in i rummet och säjer något i stil med : Dumpa skitmusiken, den suger!"
Men där kom ingen.
Jag väntade länge, kändes som en evighet på att han skulle komma genom dörren.
Till slut orkade jag inte mer, någon var ju tvungen att gå ut och leta efter honom.
Så jag störtade ut ur rummet och började springa i korridoren mot hans skåprum.
Han kunde ju gömma sig där och inte veta vilket rum han skulle gå till.
Alla sånna här tankar flög genom mitt huvud.
När jag sprungit lite fram och tillbaka funderade jag på att springa bort från skolan, men då skulle jag nog inte få veta vad som hänt med honom.
Så jag kollapsade någonstans i korridoren på golvet och satt där.
Minuterna gick och Inger rektorn kom och satte sig brevid mig.
Jag vet inte vad vi pratade om men hon fick min mobil och ringde mamma.
Jag ville inte vara kvar på detta hemska stället.

Tiden flöt på och inget var sig likt.
Jesper blev tyst av sig och inte ens jag kunde snacka med honom.

Sommarlovet kom.
Men de gick inte en dag utan att jag tänkte på Daniel.

I slutet av sommarlovet får jag ett samtal av Claes.
Begravningen av Daniel skulle ske 1:a augusti.
Begravningen var vacker.
När hans bror kom in i kyrkan brast de lite i mig.
Daniel såg nästan precis ut som honom, förutom hårfärgen som Daniel alltid färgade svart.
Men om han inte skulle gjort de hade nog de varit hans hårfärg med.
Jag grät när vi skulle lägga blomma på kistan.
Var detta allt?
Daniels liv, alla hans skratt, alla skämt, alla småbråk, fanns i den kistan.
Det kändes så overkligt.
Men det var fint.
Kistan och allt.
Du hade blivit glad av att se de Daniel.
Alla personer som var där för att sörja Dig, och minnas Dig!
Du berörde så många.
Jag vet att i alla fall 2 personer i min klass hade en liten förälskelse i Dig.

Ord kan inte beskriva min saknad efter Dig.
Jag ställer mig och skriker tills jag gråter ibland, men de hjälper inte.
Smärtan och saknaden efter Dig finns kvar.

Jag har skrivit en dikt som jag vill visa också.

Unreal

I dream of You.
I think of You.
I see You and I can feel You.
But You are not around here anymore.
You left us, You left me.
Im still here.
Alone.
In the dark.
Its unreal.
Feeling nothing more than sorrow and greif.
And longing, longing to meet You and to see You again.
To hold and to feel You.
To hear Your voice once more.
To be abel to say good bye and to prove how much You mean to me.
How much I love You.
Its unreal
How are you supposed to get on with your life if someone leave you behinde.
Behinde with only unanswered questions, never to be answered ever.
I want to wake up, thinking this was only a nightmare.
And You would still be here.
Its Unreal



Ett år har nu gått sedan du bestämde dig för att inte vilja leva längre.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Någon liten sak i min vardag som jag kopplar till dig. Det låter kanske knäppt men så är det, jag vet inte varför.
Ett löv på ett träd, en kille som går med en likadan svart och grå randig tröja. Allt sådant får mina tankar på dig. Och nu när studenten närmar sig tänker jag allt mer på vad som kunde ha varit, hur hade det sett ut om du inte tagit det beslutet? Hade du då stått med oss i bageriet och planera åkturen på släpet på studenten? Hade du beställt en snygg studentmössa? Hade du gått på balen? Alla sådana frågor dyker upp i mitt huvud. Och jag tror att jag säkerligen inte ensam om att tänka på det.
Jag var vid din grav idag. Köpt tre rosor som var mycket vackra. Efter en liten stund kom två andra tjejer. Och den ena tjejen såg lite bekant ut men jag kunde inte sätta namn på henne. Sen när vi stod där och tog foton på stenen så sa mamma att jag gått i samma klass som Daniel. Och då sa tjejen jag hade svårt att komma på namnet på att hon var hans flickvän.
Mamma och jag önskade henne en trevlig dag och gick.
Det kändes konstigt på något sätt..

I klassen håller dem på att bestämma vilken dag vi ska gå dit tillsammans och det verkar bli i nästa vecka någon gång. Men jag kände att jag själv behövde gå dit på årsdagen. För mig är det viktigt.

Jag har börjat umgås med det andra i klassen och det känns lite bättre. Men så fort någon nämner Daniel så blir det en viss stämning i rummet. Alla känner nog någon form av saknad. Vissa lite mer än andra. Men människor sörjer på olika sätt. Och jag hoppas att ingen ser på mig konstigt för det sätt jag sörjer på. Om det är någon som gör det bryr jag mig nog inte så mycket om det.

Jag har haft fler upplevelser där jag tror att jag ser Daniel i stan, i skolan eller till och med hemma. Men det är som sagt troligen inbillningar. Eller så kan man se det som att han kanske kollar sina vänner och familj, så att alla mår bra? Jag skulle nästan vilja se det så.

En sak jag får lite panik av är att jag har nästan glömt hur Daniels röst lät. Hans dialekt kommer jag ihåg, men rösten? Och sen känns det dumt att fråga andra om dem har någon film på honom. Jag hade en innan men telefonen blev som sagt stulen.
Filmen var på Daniel när han drack(!) vit smält choklad, mycket söt choklad. Jag minns den i huvudet men inte hans röst när den säjer “ Sluta filma!” och sedan flinar han efter det.
Jag hatar personen som stal min mobil. Mobilen är inte värdefull, men filmen på Daniel var, och fotona som fanns på honom, en som var tagen i cafeterian på skolan.

Jag vill att tiden ska stanna. Jag vill inte glömma mer av Daniel. Jag vill egentligen inte ta studenten eftersom vi inte är hela klassen. Och nu när jag blir äldre, kommer jag att glömma ännu mer om honom så det tillslut blir “ Daniel? Kan ha varit han som gick i min klass som dog för en herrans massa år sedan.”. Och det vill jag verkligen inte att det ska bli.

Hur skulle Daniel sett ut idag om han levt?
Tänk om….

“Fly Away With Me To Neverland..”
“To Die Must Be An Awfully Big Adventure..” - Peter Pan

Vila I Frid Daniel Löv - Saknad Vän.
22 April 2009  | Länk | Daniel | 1 kommentar

12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Ludde Borg                                             Skaffa en gratis hemsida