Jag har under den senaste tiden gått egenom mycket jobbiga saker när det gäller min psykiska hälsa. För ungefär ett år sedan, så fick jag diagnosen Aspbergers syndrom samt ADD som är en form av ADHD. Diagnoserna kan förklara varför jag levt med psykiska problem under hela mitt liv. Jag växte upp som skillsmässobarn på 70-talet, och bodde då hos min mamma i veckorna och hos pappa varannan helg. På dagarna var jag dagbarn hos min farmor. Runt 1980 flyttade min pappa till Örnsköldsvik och eftersom det var ca 80 mil från mitt hem, träffade jag honom enbart på något lov då och då. Pappa hade gift om sig och hemma hos honom var det ofta bråk. Pappas nya fru tålde inte mig över huvudtaget. I skolan blev jag mobbad för att jag hade en kristen tro. Min pappa och mamma har ofta berättat för mig, att det var ett mirakel att jag överlevt när jag föddes. Jag hade då hjärtfel,mm, vilket jag senare har sett journaler på. Man gav mig då inget hopp att överhuvudtaget överleva. Men då läkarna stod maktlösa, bad mina föräldrar och människor i kyrkan för att jag skulle överleva. Efter ett tag började jag må bättre och bättre och läkarna stod handfallna och förstod ingenting. Min mamma och pappa hade sagt till Gud. Att om jag fick leva skulle Gud få ta hand om mig resten a livet. I skolan var jag sedan frimodig och berättade gärna om min tro på Gud. Jag bad ofta till Gud på ett mycket barnsligt sätt. Och fick ofta bönesvar. Vid tio års ålder upplevde jag t.ex att Gud talade till mig med en hörbar röst. Det är också enda gången jag upplevt detta.

Samtidigt som den kristna tron blev starkare och starkare. Upplevde jag rent demoniska attacker på mitt liv. Det fanns någon som inte tyckte om det jag fått från Herren. Samtidigt började en längtan hos mig att ta form, att starta ett missionsarbete i Indien, då var jag 12-13 år gammal. Det fanns hela tiden en längtan att göra något konktret för Gud. Så började jag på bibelskola vid 18 års ålder. Det trivdes jag med, fast samtidigt så mådde jag mycket psykiskt dåligt. I slutet av bibelskoletiden fick jag så åka med ett team på min första missionsresa till Indien. Det var en stor upplevelse. Vi fick se människor komma till tro och bli helade när vi bad för dem. Men mitt dåliga psyke följde mig ständigt. Trots det märkte jag att Gud alltid var med mig. Hur jobbigt och svårt det än var. Jag fick kontakt med en Indier där nere som var från Kerala i sydindien och jag bestämde mig för att senare besöka honom. Vi besökte honom ett flertal gånger och startade så upp ett missionsarbete, där vi hjälpte fattiga familjer med bistånd. Under tiden blev jag allt sämre, jag åt tabletter för min ångest. Samtidigt som vårt arbete expanderade. Under de senaste två åren har ca 500 människor kommit till tro på Jesus i vårt arbete. Jag har kunnat spela in TV-program för  kristna kanal 10. De program som varit som bäst, och haft ett starkt budskap. De har skapats när jag mådde som sämst.

Genom alla motgångar så har jag ändå upplevt Guds kärlek och omsorg och han har i många svåra situationer tagit mig egenom det jobbiga. Vi har aldrig fått löfte från Gud om att slippa problem men vi har en hjälp hos honom att ta oss genom det. Nu håller jag på att dra ner på min medicinering och upplever hur Gud hjälper mig även i detta. Jag tror att en dag kommer dessa problem vara ett minne blott. Men jag måste säga att hade jag inte haft Gud med mig under alla dessa år, så hade jag varit död för länge sedan. Antingen hade jag supit ihjäl mig eller också så hade jag tagit mitt liv. För ett liv utan honom är inget liv.

Det är han som gläder ditt hjärta. Han tröstar när du har det svårt. Han ger hjälp när du som bäst behöver det. Han finns alltid där. Under alla år jag levt, svek jag honom många gånger, men han svek aldrig mig och han kommer aldrig svika dig.