Just nu sitter jag på vårt sommarställe, som ofta benäms som familjens paradis, Stora Förö. Solen går ner bakom öarna och jag försöker samla ihop mina tankar inför detta blogginlägg som kommer handlar om min semester - den bästa ever!
Bloggar från paradiset...
Likt tidigare år avslutade jag min sista jobbdag mitt i veckan. Jag tycker det är riktigt skönt och är tacksam över att jag har möjlighet att ha så lång sammanhängade semester som jag har. 5,5 veckor är få förunnat och jag lovar att jag njuter av varje dag och förvaltar dem väl. Detta blogginlägg kommer främst handla om mina tre större händelser dessa veckor; Dania Cup, Kebnekaise och Ibiza.
Dania Cup
Tillsammans med Jeanette och Pax åkte Janis, Meg och jag med till årets agilityvecka i Danmark. Dessutom hade vi bytt upp vår boende form från bil till husvagn vilket var riktigt lyxigt. Vi fick en stor husvagnsplats men dock hade den ett ganska stort minus, toatömningen låg precis jämte och odörer kom titt som tätt.
Dania Cup gick av stapeln i staden Naestved på Jylland och det innebar att vi bara behöve passera en bro. Tävlingarna ägde liksom vanligt rum på en stor sportanläggning med fina gräsplaner. Det som jag tycker gör denna veckan så speciell är ju helt klart att de allra flesta bor på plats och efter tävlingarna är avslutade för dagen umgås man.
Rent tävlingsmässigt var det ingen topplacering även om vi utvecklades enormt under veckan. Janis visade att hon har fart och ett driv som få hundar har och tidsmässigt ligger vi i topp. Tyvärr hade vi lite otur då vi i en klass rev första hindret, vilket kostade oss en klassvinst. För Meg var de något annorlunda balanshindren lite läskiga då underlaget var sand med målarfärg över i stället för de filtklädda vi har i Sverige. När veckan nådde sitt slut var hon dock lite mer positiv till de trots alllt. Banorna var utmanande och varierande.
På tisdagskvällen arrangerades den sedvanliga festen. I år tyckte jag den var lugnare än tidigare år men vi hade trots allt trevligt. Dock mådde jag mindre trevlig dagen efter. Detta hade inte alls med alkohol att göra utan något dumt jag fått i mig. Hela onsdagen låg jag helt pall i husvagnen med en spybalja jämte mig. Förutom att jag inte kom upp på benen så tyckte jag synd om Jeanette som flyttade ut till förtältet och dessutom tog med sig mina hundar på promenad.
Dania Cup var en trevlig vecka och tillsammans med Jeanette flöt den på smidigt och lätt. Kanske det blir Jutlandia Cup nästa år, den som lever får se!
Janis galna blick och full fokus framåt!
Slalom, fin hund och ett par ben...
Älskade snabba vovve!
Kebnekaise
Envishet är en bra egenskap att ha, inte minst om man ska bestiga Sveriges högsta berg Kebnekaise. Den 22 juli påbörjade Janis och jag sommarens största äventyr tillsammans med Sarah och Combat, Emma och Theo, Jeanette och Pax, Sofie och Vilja samt Jenny och Chili. På eftermiddagen hoppade vi på ett tåg 22 timmar norrut för att ta oss an en fysisk utmaning som heter duga, både för två- och fyrbenta.
Med överfyllda ryggsäckar träffades vi alla på centralstationen för att tillsammans påbörja en lång resa mot slutdestinationen Nikkaluokta. Hundar tilsammans med packning och människor knôdde sig in i en kupé som vanligtvis är tänkt för fyra. Tåget började rulla och med hjälp av lekar, mat, skratt och lite sömn blandat med kissepauser i Stockholm, Ånge och Bastuträsk anlände tåget till Boden morgonen efter. Efter rastning av hundar hoppade hela gänget på ett nytt tåg mot Kiruna för att där byta till en buss mot Nikkaluokta som bjöd på gratis rensafari.
Hela resesällskapet innan avfärd. Sarah och Combat, Emma och Theo, Jenny och Chili, Janis och jag, Sofie och Vilja samt Jeanette och Pax.
Vandringen påbörjades direkt för att båten 5 km bort skulle hinnas med. Båten kortade dels ner vandringssträckan men gav även en härlig naturupplevelse på glaciärsjön Laddjujavri. De sista 8 km som var kvar att vandra till fjällstationen var bland det tuffaste vi alla gjort. Väskorna som vägde mellan 16-28 kg klämde hårt och myggen verkade gilla vårt västkustblod.
I Nikkaluokta, precis innan vi påbörjar vår vandring.
Janis spanar ut över glaciärsjön!
Matlagningskit!
Har aldrig sett en snyggare bild på mig själv! ;o) För att skydda mig mot myggen, vilka vi hade enormt tur att slippa för det mesta, hade jag köpt världens snyggaste keps med nät på Ullared.
Strax innan midnatt började vi bygga upp våra två tält på bästa tänkbara ställe med ca: tio minuters gångavstånd till fjällstationen. Vatten hade vi rinnandes i närheten, myggen höll sig borta och utsikten över den vackra naturen var oslagbar.
Morgonen efter vaknade vi alla varma i tältet och med en stark sol. Snabbt hängde vi upp alla våra blöta kläder och påbörjade att tillaga frukost. Torsdagen ägnades åt att vila och att se oss omkring i området. Dessutom förberedda vi oss för fredagen som blev utsedd till den dag då vi skulle göra vår toppstigning.
Kläder på tork och en Theo som vaktar tält. Vi bodde tre och tre och mitt tält snarkade (not) Sarah, Emma, jag och våra fyrbenta vänner!
När det gällde maten gick vi ihop två och två. Jag och Jeanette var matkompanjoner...
Dessa skor köpte jag på rean i julas och de var så jäkla bra. Inte blöt och inga skovskav...
Janis och jag njuter av det fina landskapet...
Glidare!
Klockan ringde tidigt på fredagen och vi packade våra dagryggsäckar med lunch, snacks och lite extra kläder. Frukosten intogs innan vi påbörjade vår vandring upp på Sveriges högsta topp. Den första sträckan visade vackra vyer och en hel del växtlighet blandat med forsar som vi vadade över. Efter två timmar övergick dock marken vi gick på till enbart sten. Stenblock, småsten, grus. Efter en första lite kraftigare stigning intog vid lunch. Hundarna somnade med sina specialinköpta skor på tassarna. Ytterligare en stigning för att där rent psykiskt ladda om för en kraftig vandring neråt till den så kallade Kaffedalen. Ingen av oss tvekade en sekund att fortsätta men flertalet andra så kallade bergsbestigare gav upp. Efter ytterligare en paus tog vi oss upp för den sista stigningen mot toppen. Även här med en massa, massa sten under fötterna.
Jeanette, jag och hundarna innan vi påbörjarar bergsbestigningen...
Hela gänget startar vandringen från fjällstationen...
Spanar och njuter!
Janis med sina skor på. Dessa var ovärderliga och ett måste för hundarna...
Lunch. Snacka om bästa väder. Trött på att bara se stenen dock...
Lunchvila...
Sten. Sten. Sten. All jäkla sten.
Drickpause i Kaffedalen.
Tio timmar senare hade vi med hjälp av stegjärn (nödvändigt sista biten) tagit oss upp på den snötäckta toppen. Hundarna kunde inte gå med hela vägen upp utan fick stanna kvar där all sten övergick i snö.
Tyvärr hade Vilja fläkt upp lite av trampdynorna och Sofie ville därmed hitta en alternativ väg ner, vilket resulterade i en helikoptertur på fem minuter ner för hundarna och Sofie, Emma och Jeanette. För oss tvåbenta som traskade hemåt tog det "bara" tre och en halv timma.
Hundarna kunde inte följa med hela vägen upp. Men Janis verkade nöjd ändå!
Campinggänget No. 1 (gröna tältet): Sarah, Emma och jag on the top...
Emma och jag spanar ut över Sverige på 2.104 m.ö.h.
Jaaaaaaaaaaaaaaa!
Vägen neråt tog kortare tid men jag tyckte nog det var värre...
Gänget som gick både UPP och NER. Jenny, jag och Sarah. Ser relativt fräscha ut efter 14 timmars vandring...
Såhär såg mina fötter ut innan jag hoppade in i duschen... HJÄLP!
Dagen efter var rena vilodagen för ben och fötter. Fjällstationen besöktes flitigt och de flesta i gänget köpte souvenirer som visade att de bestigt toppen 2104 m.ö.h. Kvällen firade vi med middag och god dryck på restaurangen som dagen innan fått gå ut i skogen och leta mat då helikoptern tappat veckans matsändning. Vi njöt av vår prestation och den underbara natur som vi fick uppleva.
Kebnekaise fjällstation.
Fullt normala...
Mina totala skador under vandringen: Ett skrubbsår på knäet och ett stukat finger!
Sista hela dagen uppe i norr delade gruppen upp sig. Vi började dagen med att vandra mot Tarfala, vilket bjöd på mer växtlighet och mindre sten. Vattenfall, forsar, glaciärer avlösta varandra. Medhavd snack intogs i stugan i Tarfala som är väl värt sitt besök, dessutom hade de ett hundrum som utnyttjades väl. Det blev bara Sarah och jag med våra hundar som tog oss hela vägen fram, de andra vände...
Vackra vattenfall, forsar och lite grönt...
Vackert!
B2 och B1 - blondiner har alltid kul!
Vackra Tarfala!
Ett par sådana här broar fick vi passera. Janis fick dock inte gå själv (det var ju sådant här galler som orskade hennes stukade jäkla dumma tå).
Klockan tre mitt i natten startade hela gänget att vandra tillbaks mot Nikkaluokta. Vår packning skickade vi med helikopter, vilket var en stor befrielse för oss alla. Känslan att vandra i ljus trots att det var mitt i natten var helt underbar och genom lekar
och små mikropauser gick 19 km rätt smidigt. Frukostbuffén som serverades i restaurangen vid busshållplatsen var helt ljuvlig och trots att ögonen var svåra att hålla öppna njöt vi av varenda tugga.
Vid tio på måndagen började resan hemåt. I Boden fick vi en längre paus vilket resulterade i god thaimat och en ordentligt rastning av hundarna. Tisdagen den 26 juli strax innan lunch rullade tåget in på Göteborgs Central. Ur tåg med vagnsnummer 32 steg sex trötta hundar och deras mattar ur. Vi var supernöjda och detta äventyr är något jag sent kommer att glömma!
TACK ALLA FÖR EN TOPPENVECKA!