Mitt liv med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
Startsidan Blogg Logga in
om mig
Maria
J.
38 år och kvinna
Luleå,
Norrbottens län
Grundad: 3/10-19
Senast uppdaterad: 20/2-24


- HEJ! JAG HETER MARIA OCH JAG HAR …
Eller, nej. Så presenterar jag mig inte när jag möter någon ny! Och mest troligt kommer jag aldrig någonsin att göra det eller. De som, av någon anledning behöver veta, vet redan, men ibland… Ja, jag är osäker på när jag borde berätta..? Eller ”om” jag borde berätta, och istället låta dem lära känna mig som jag fungerar; oavsett diagnos eller inte.
_____________________________
Augusti 2005:
* Jag flyttar för att börja på min dåvarande drömutbildning, och, vad jag trodde, skulle bli en nystart rent socialt. – Jag köpte ett extra stort köksbord för att ha plats för alla jag trodde / hoppades att jag skulle lära känna, och jag köpte en bäddsoffa för att kunna ha nya vänner sovandes över… Naivt? Ja, NU vet jag det, men, DÅ trodde jag verkligen på det…


Februari 2006:
* Jag blev mer eller mindre avstängd från utbildningen med motiveringen att de (lärare, kurator, rektor) inte tyckte det fungerade socialt. Tack vare / på grund av ( ? ) erfarenheten med mig, hade de, till det årets intagning, höjt åldersgränsen för att alls komma in…
- Jag hade inte någon diagnos varken när jag kom in (då hade jag nog inte ens fått komma på intervjun om jag / de vetat om det) eller när jag fick sluta, men jag vet ju att åldern inte spelar någon roll... Neuropsykiatriska svårigheter försvinner ju inte för att man blir äldre...!


September 2009:
* Jag hade fortfarande inte någon diagnos nedskriven på papper, men eftersom man (från psykiatrins sida) förstått att det fanns något, fick jag börja i ett projekt som kommunen hade för ungdomar med olika typer av (neuropsykiatriska) svårigheter, och det var då jag började bli mer och mer medveten om ”den världen”, och… Någonstans började ju en tanke / känsla / vetenskap växa om att även jag hade någon form av den typen av svårigheter, men, samtidigt… Känslan fanns väl där redan från början – känslan om att inte passa in – men det var först något år senare jag kunde sätta ord på det:
----------------------------------------------------
”Jag passar inte in i någon av världarna; varken ”den normala” eller ”den andra”
----------------------------------------------------
Istället för att känna att jag hade kommit ”hem” när jag fick umgås med / ha människor omkring mig med samma / liknande svårigheter, kände jag mig istället, om möjligt är, ännu mer fel..! Det var också där och då som jag, för första gången, började få jobbiga tankar kring min / mina diagnoser som jag senare blev utredd för. Och, ju mer medveten jag blev om hur det låg till, desto tydligare blev det också på något sätt.
- Än idag minns jag en av handledarnas kommentarer: ”Jag begriper mig inte på dig!”. Vad jag hade gjort eller sagt, minns jag inte, men… När människor som ändå jobbar med personer som mig säger något sådant, gör det lite extra ont…


Februari / mars 2014:
Efter ett flertal utredningar från både Arbetsförmedlingens och psykiatrin sida, fick jag min diagnos. Eller diagnosER snarare, och, det kom ju inte som någon överraskning; den ena var jag inställd på – och hade blivit mer förvånad om det INTE varit så! – medan den andra… Det var inte någon överraskning, men jag hade inte koll på att den typen av diagnos ens fanns, så…
- Det var inte resultatet av utredningarna som var tuffast att ta, utan utredningarna i sig: Att det blev SÅ tydligt hur mycket som INTE fungerade! Visst, jag visste ju någonstans om mycket av det, men… Jag har aldrig varit med om att få SÅ många ”bevis” på SÅ kort tid, tidigare! Nu visade sig ALLT samtidigt!! Det var många tårar av frustration, och det var MÅNGA tester som avbröts (av den som höll i dem) för att hon insåg att det inte fungerade…


Januari / februari 2020:
Jag får erbjudande om att vara med i en kurs / på gruppträffar som ordnats av LSS där man ska träffa andra med samma diagnos och "utbyta erfarenheter" som det så fint heter, men - jag har sällan känt mig SÅ bortkommen och felplacerad som bland de människorna..! Vid andra tillfället tog jag faktiskt upp mitt dilemma om att känna det som att jag har hamnat mitt emellan "den normala världen" och "den andra", men trodde väl egentligen inte att jag skulle få någon direkt hjälp med att finna mig tillrätta - vilket jag inte eller fick...

Sedan ska jag inte ens nämna alla olika typer av kurser och projekt jag - frivilligt eller ofrivilligt, och både före och efter diagnosen - deltagit i / gett mig in i under åren - men alltid insett att det aldrig fungerat, och att jag inte har passat in...


November 2023:
Jag får – åter igen – ett erbjudande o matt vara med på gruppträffar som LSS har, men, med den skillnaden att det den här gången, ENBART är till för kvinnor med diagnos. Vi är också bara fem stycken, vilket väl är ett lagom antal (!), men..! Tre av de andra deltagarna är så pass mycket yngre än mig att jag – rent åldersmässigt – skulle kunna vara mamma till dem, så, näää… Jag vet inte riktigt vad jag ska kunna ha för utbyte av personer i tidiga 20-årsåldern som nästan precis gått ut gymnasiet (och, som, enligt dem, dessutom klarat sig igenom skolan rätt bra kunskapsmässigt [Jag hade ju svårt för i princip ALLT! Utan att någon förstod varför…]) OCH som dessutom redan fått utredning (= jag var ju 29 när jag gjorde min!). Vi kan ju inte direkt dela erfarenheter kring job / “job” eftersom de knappt ens är i det stadiet…! Så, ja, vi delar diagnos (!), men, sedan, då..!? Nä, redan efter första gången inser jag ju att jag inte kommer att få någon hjälp där eller…



---- Ur “This is me” ----
I am not a stranger to the dark
Hide away, they say
Cause we dont want your broken parts
Ive learned to be ashamed of all my scars
Run away, they say
No onell love you as you are

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Maria J.                                             Skaffa en gratis hemsida